Ingen vägning
"Den tiden i månaden" dök upp natten till igår och då väger jag alltid ungefär 1 kg mer. Jag har efter varje sådan vägning mått skit dåligt och nu har jag bestämt mig för att vänta med att väga mig till på onsdag då jag äntligen skall få träffa terapeuten igen.
Det fanns nog någon mening med att jag inte orkade hämtade vågen. Nu när jag har varit utan terapi i 2 veckor så skulle det inte vara så bra med ett bakslag.
Vad har jag gjort för att förtjäna denna dagen?
När jag skulle somna så snurrade tankarna, jag försökte i mitt huvud lösa lite problem på jobbet men utan resultat. Somnade till slut, men vaknade igen efter några timmar med en sjuhelvetes mensvärk. Så nu är jag uppe igen, knappt sovit något inatt och mår skit.
Det är tur att det är fredag. Nu ska jag tvinga i mig min gröt och sen iväg till jobbet!
Ha en härlig dag!
Lång dag
Känner inte alls för det idag. Kanske är dumt att klaga, jag har ju faktiskt ett jobb. Men som med alla jobb så finns det saker som man inte gillar och idag så präglas dagen av en sådan sak.
Att jag sen känner mig väldigt "prata inte med mig och titta inte på mig för då börjar jag gråta" idag är ju inte heller helt aktuellt.
Aja, nu biter jag ihop, packar väskan och åker, mitt dåliga humör brukar allt som offftast vända då jag får träffa barnen och mina arbetskamrater!
Förlängt vikariat
En lite rolig sak är att jag och min arbetskamrat tidigare skojat om att hon får se till att bli gravid så att jag kan få behålla jobbet. I samma veva som jag fick veta att tjejen som jag är assistent för skulle flytta så fick jag veta att så nu var fallet, hon var gravid.
Det "felar" bara med 3 veckor, helt sjuk!
Det kommer bli tomt då hon går hem och "lilltjejen" byter skola, men jag är väldigt glad att jag får vara kvar 3 månader till. Är även otroligt glad över min placering! Tror det kommer bli bra det här!
Får hoppas att min arbetskamrat vill hälsa på oss lite då och då med knytet =). Liva upp oss lite!
En annan nyhet som jag nog glömt berättta är att besiktningen gick bra =)! Pyden får leva 1 år till!!!
Psykbryt på jobbet
Till slut känner jag att jag inte kan hålla tårarna borta längre, så jag ropar till en arbetskamrat att jag måste gå på toa.
Väl inne på toa bryter jag ihop! Tårarna sprutar och jag hyperventilerar. Samtidigt är jag stressad, 10 minuter kvar tills jag skall ner och möta en elev med förälder. Jag kan ju inte komma rödgråten. Inser ganska snart att jag kommer vara så illa tvungen. Sansar mig. Kapar av tårarna som egentligen bara vill fortsätta rinna. Går ner med tårarna återigen brännande bakom ögonen.
Gör mitt bästa för att hålla masken och dölja hur jag mår. Upp till klassrummet igen. Skickar ett mess till en av mina närmsta arbetskamrater om hur jag mår. Jag förklarar att jag inte mår bra, för jag vill att dom skall veta det ifall jag bara bryter ihop på samma sätt. Hon frågar om jag inte vill gå hem istället och vila mig ifrom. Men jag abjöjer, jag är ju inte sjuk.
Lugnar ner mig. Känner mig okej igen. Inga fler tårar.
Så vad var detta? Det kom så plötsligt, utan förvarning. Inget som hade hänt, ingen ångest. Det bara dök på mig. Jag mådde skit. Den enda förklaringen jag själv kan ge är återigen B12 brist. Känner igen det så väl. Att bli ledsen utan att veta varför, utan att egentligen kunna förklara det.
Det som är skönt för mig är att min arbetskamrat som jag messade haft samma problem som mig och vet vad jag pratar om då många andra sitter som frågetecken. För har man inte varit med om det så låter det lite konstigt att någon bara kan bli så ledsen utan att något händer. Dom flesta vill hitta en förklaring till det, en förklaring som inte finns.
Försökte ringa min doktor idag, men han hade ingen telefon tid. Skall ringa imorgon igen. Känner att jag måste få ett svar nu!
Se livet från den ljusa sidan
En sån sak har jag och min mamma diskuterat många gånger. Hon fick utomhavandeskap mellan min 5½ år äldre syster och mig. Hon mådde extremt dåligt efter detta och kunde säkert inte se något ljust eller positivt med det som hände. Men sen kom lilla jag till världen och hade hon inte drabbats av utomhavandeskapet så hade jag aldrig funnits. Så till slut kunde hon se att det som hände hade någon "mening"
Med det i tankarna har jag försökt hitta något positivt eller någon mening med att jag har drabbats av en ätstörning.
Men vad kan möjligtvis vara positivt med allt det här? Kan det finnas en mening med det?
Så kom jag på det! Det finns ju en sak som är positiv!
Jag äter frukost!! Jag går upp varje morgon och kokar gröt, som jag äter tillsammans med 2 smörgåsar. Tidigare har jag aldrig ätit frukost, iaf inte dom senaste 10 åren.
Egentligen är det ju inte något positivt med sjukdomen i sig, men hade jag inte blivit sjuk så hade jag garanterat inte ätit frukost heller.
Jag kanske kommer se fler saker längre fram då jag mår ännu bättre, men att bara kunna se någon mening med allt elände just nu är för mig stort!
I allt svart så finns det nog små ljusstrålar. Dom kan vara svåra att se men jag tror dom finns där. Jag hoppas det!
För jag vill inte tro att det händer en massa tråkiga, jobbiga och hemska saker som är helt utan mening!
Måste jag äta godis?
Jag har bestämt att jag bara får äta godis på helgerna och bara efter jag har ätit middag. Det är inget som jag har någon plan på att släppa och jag ser ju inte att det är något fel med det. Godis behöver man ju verkligen inte äta varje dag.
Samma sak är det med kakor och annat på veckodagarna. Jag äter det inte. Jag kan vara sugen på det, men jag äter det inte för jag anser helt enkelt som sagt att det inte är något jag bör äta varje dag.
För ett tag sedan fick jag en kommentar av en tjej som skrev något i stil med att man är frisk först då man kan äta det man är sugen på.
Men jag VILL ju inte äta godis på veckodagarna även om jag är sugen på det, eftersom jag inte vill hamna i en situation där jag går upp såpass mycket i vikt att jag känner ett tvång att banta igen.
Hindrar då detta mig från att bli frisk? Behöver jag verkligen äta kaka till fikat på jobbet för att vara frisk? Behöver jag köpa choklad varje dag eftersom jag har ett sug efter det?
Är det verkligen den enda vägen mot att bli frisk?
Jag blir rädd av den tanken. För jag läser en del bloggar om tjejer som efter att dom börjat äta igen har börjat hetsäta godis och annat. Vissa gör det för det enorma suget dom har, andra för att "unna" sig. Jag är rädd att jag ska börja använda min ÄS som någon ursäkt för att "få" äta godis stup i kvarten. Jag gjorde iofs det tidigare, men jag vill ju inte väga som jag gjorde tidigare.
Jag vill inte ge mig en anledning att börja äta skräp bara för att jag är sjuk. Jag vill äta "sunt" med vissa undantag, helgerna.
Så vad tror ni? Kan man bli frisk utan att ge efter för suget?
Ska jag verkligen behöva äta godis varje gång jag är sugen för att bli frisk?
Godmorgon!
Ska försöka få tag på Dr Kjell idag och be om provsvaren! På ett sätt så hoppas jag faktiskt att det är B12 brist. Det låter säkert konstigt men jag vet ju att det då finns ett sätt att bota såväl den extrema tröttheten som lite av "depritionen". Med tanke på att jag har drabbats av det tidigare så vore det inte konstigt om det är på gång igen. Men om så är fallet så tror jag att det kommer bli tabletter resten av livet sen vilket är jobbigt, men det är ju bara vitaminer så man ska inte klaga.
Det finns ju dom som får leva med större besvär och sjukdommar. När man tänker på det så är en liten B12 brist en piss i missisippi!
Nu ska jag snart åka upp till mor och far och lämna bilen som ska in på besiktning idag. Håller mina tummar stenhårt för att Pyden skall gå igenom utan några större fel.
Sen blir det en liten promenad till jobbet, sliter ett par timmar sen hem och slänga in tvätten och sen lägga mig igen!
Blir ingen träning för mig idag som det står på "schemat", jag avaktar vägning och ser hur det ser ut innan jag sätter igång. Jag drar bara ut på mitt lidande om jag inte ger kroppen tid att återhämta sig.
Ha en härig dag!
/Jennie
Mentaltmätt
Idag då jag var och handlade så började jag som alltid att kolla kcal innehållet på allt jag funderade över att köpa. Det ledde till beslutsångest. Men efter lite velande så hade jag bestämt mig för rostbiff, potatissallad och en småfralla.
Köpte 98 gram rostbiff, en burk med 400 g potatissallad och en 70 g fralla.
La upp all rostbiff på tallriken ihop med vad jag beräknada vara lite mindre än 1/4 av burken potatissallad. Skar upp frallan och satte mig för att äta.
Tog 4 av 6 skivor rostbiff samt frallan, sen så tog det stopp.
Mentalt stopp.
Jag började tänka mig mätt och tog undan tallriken. Vet inte varför jag gör så. Det är ju så dumt.....
Jag är ytlig!
Jag sitter och tittar på reprisen av Idol nu och jag inser hur mycket jag granskar folks yttre.
Jag hittar både positiva saker och negativa saker hos dom flesta.
Så jag tänkte ge er exempel med Idol deltagarna som "modeller"
Vi börjar med det negativa som stör mig:
Eddie: Han skisar med sitt väster öga
Erik: Han äckliga flin får mig att rysa i hela kroppen, det stör mig till den grad att jag inte ens kan uppskatta hans sång.
Mariette: Hennes hår! Det finns inget äckligare än dreds, det förstör hela henne.
Reza: Hennes lite för stora underläpp.
Calle: Ser för sunkig ut
Tove: Hittar inget som stör mig
Så tar vi dom positiva sakerna:
Eddie: Ser i det stora hela helt okej ut.
Erik: Har svårt att hitta något eftersom han för mig känns så tillgjord
Mariette: Underbara ögon. Hur vackra som helst!
Reza: Fin hy
Calle: Han ler med ögonen, det är få som lyckas med det!
Tove: Hon är skönhet personifierad
Ja jag är ytlig helt enkelt. Men aldrig till den grad att jag skulle döma ut en människa pågrund av dens yttre!
Potatisgratäng och rostbiff!
Jag hoppas att jag slipper må dåligt ikväll så att jag kan "ta igen" det jag missade.
Nu står potatisgratängen i ugnen och rostbiffen ligger i marinad. Blir en sen mysmiddag framför tv:n.
Var längesen jag åt potatisgratäng (förutom den i skolan), mamma och pappa har ätit det ett par gånger när jag varit där, men jag har fått annan potatis. Det är för att min kära mamma gör gratängen med vispgrädde och jag e lite kinkig med det, men idag har jag och Johan gjort den tillsammans och jag vet precis vad som är i den :)!
Jag ber om ursäkt för dålig uppdatering, men det är ju ändå helg!
Blir nog bättre imorgon då Johan skall iväg och äta brunch med laget innan dom ska spela match. Jag ska givetvis kolla när dom spelar, men det är ju 4 h senare.
Ha en kanon kväll!
Jag har fått en släng av fredagen den 13:e
Japp, denna dags påstådda otur drabbade mig idag. Kl 10.30 så slutade min täckning på mobilen. Jag tänkte att den säkert snart skulle komma tillbaka, men då klockan var 12.45 och den fortfarande var helt död så bestämde jag mig för att ringa till tre från jobbet. Det första dom säger där är att dom har problem med nätet i Göteborgsområdet och att dom jobbar på det. Okej tänkte jag då var det iaf inte bara min mobil som det var fel på.
Efter det samtalet så skulle jag gå in på nätet och kika runt på min rast. Vad tror ni har hänt då? Det var något fel på anslutningen så jag kom inte in.
Jag har tre mobilt bredband hemma så jag visste att jag inte skulle kunna nå någon då jag väl kom hem så jag ringde Johan och förklarade läget för honom, sen åkte jag hem till min mor och far och förklarade för dom också.
Nu sitter jag hemma hos Johan och har lånat hans internetsladd! Ska nog säga upp antingen mitt bredband eller mitt mobilabonnemang hos tre för jag blir ju helt låst om något sånt här händer, jag kan inte få tag på någon på något sätt.
Nu hoppas jag att det var den enda otur som drabbar mig idag.
Räkor och cola i kylen, 3 filmer hyrda, en påse naturgodis på bordet och Idol kl 20!
Är jag överviktig om 2 år och 14 veckor?
Idag har jag vågen här hemma och det var spännande att kliva upp på den imorse. Jag har ju inte fått väga mig på morgonen på 12 veckor och eftermiddagsvägningar är oftast lite missvisande.
Summan av den vägningen blir att jag gått upp totalt 2,4 kg på 12 veckor!
Det innebär att jag i snitt gått upp 0,2 kg/vecka
Jag tycker det är lättare att se på min viktuppgång på detta sättet, istället för att titta från vecka till vecka.
Här ser jag att det faktiskt går långsamt!
Det enda som jag egentligen oroar mig för nu är att vikten skall fortsättta att öka och aldrig sluta. Det skulle innebära att jag på 1 år går upp 10,4 kg!
Eller på 2 år 20,8 kg
Då skulle jag på 2 år och 14 veckor bli överviktig =S!
Men jag får väll hoppas att vikten inte bara fortsätter att öka utan att min kropp hittar sin trivselvikt snart!
Jag vill städa mitt inre
Jag har människor omkring mig, men jag känner mig ändå ensam. Hur går det ihop? Jag sitter i mitt vardagsrum med tända ljus omkring mig, det är städat och snyggt, allt för att det skall se så perfekt ut som möjligt. Men det är inte perfekt! Mitt liv är långt ifrån perfekt.
Mitt liv är ett kaos! Jag önskar jag kunde städa upp inom mig på samma sätt som jag städar här hemma. Plocka undan och slänga bort allt skräp, dammsuga bort alla tussar i hörnen och sedan fin putsa så att allt började skina!
Jag har mycket att bevisa
Jag förstår hans oro, jag gör verkligen det. Jag förstår att han inte litar på mig. Tidigare så kunde jag väga mig var 10:e minut, jag var noga med att se till att jag inte gick upp det minsta och såg jag att jag gått upp så var det träning och nerdraget kaloriintag som gällde.
Jag har blivit frustrerad över hans oro även om jag som sagt verkligen förstår honom. Sen jag kom hem har jag bara vägt mig en gång, för att veta om jag skulle få träna eller inte. När jag såg att jag gått under BMI gränsen igen så valde jag att inte träna.
Jag kan erkänna at jag fått lust att gå upp på vågen fler gånger, men jag har trots det inte gjort det.
Jag måste få mina närstående att lita på mig igen, för jag har faktiskt ljugit för dom tidigare. Det enda sättet jag kan få dom att göra det är att bevisa deras oro onödig!!
Jag måste bevisa att jag klarar av att ha vågen hemma!
Inställt samtal
Hämtade hem vågen idag för att kunna väga mig, -0,2 kg, vilket innebär nytt träningsstopp för mig. Jag har bestämt att jag bara får träna då jag är på normalvikt. Mest för att jag vill ha något mer som sporrar mig till att gå upp lite till.
Dock så vet jag ju att jag kan träna eftersom mitt BMI är över 18, och jag har haft ordentlig beslutsångest nu. Men jag vet ju vilken sida av mig som mest vill träna idag och det är inte den som gör det för att det är härligt och skoj...!
Imorgon ska jag väga mig då jag klivit upp ur sängen, en morgonvikt helt enkelt. 11 veckor sen sist.
Spännande!
Vad hände?
Känner mig tom. Jag vill ingenting just nu. Jag vill inte vara vaken, men jag vill inte sova. Jag vill inte leva men jag vill inte dö. Nej jag känner mig bara förbannat tom just nu. Ingenting känns bra för tillfället. Det har varit en bra dag idag, men nu så var det som om all ork och all vilja försvann ur mig.
Tårarna hittade hit igen. Klumpen i brösten, känslan av att vara ingenting, av att vara värdelös!
Nu ska jag sova för jag tror och hoppas att detta är en övergående känsla.
Jobbet är min medicin
En plats där jag slipper allt jobbigt!
Väldigt skönt. Jag är så glad att jag hela tiden orkat jobba fysiskt, för annars hade jag garanterat gått under psykiskt. Jag tror att jobbet är en medicin för mig.
När jag sökte hjälp så var dom förvånade över att jag orkade jobba, men eftersom jag trivs så bra på jobbet och mår så bra då jag är där så var det aldrig ett problem.
Bikiniångest
Det som jag kände för två dagar sen är som bortblåst. Jag vill visst vara så smal som möjligt! Jag önskar att jag var sådär naturligt jättesmal. Jag tycker det är fint då man ser höftbenen ordentligt, jag kan inte hjälpa det.
Nu ser man bara en skymt av dom. På väg att försvinna, under en massa fett.
Varför slår mitt hjärta så fort idag? Varför bränner tårarna i mina ögon?
Måste skärpa till mig, måste ta mig till jobbet.
Terapi
Bubble shooter
Svarar på kommentarer och läser bloggar senare eller imorgon. Nu skall jag spela mer Bubble Shooter!
Medarbetarsamtal
Det är dock mycket neddragningar på gång så man vet aldrig vad cheferna har i tankarna.
15-16 skall jag vara där, så håll en extra tumme för mig då är ni snälla!
Mysmåndag
Det har varit en bra måndags kväll!
De 20 stegen
Men det kommer jag lösa. Inte ännu bara.
Jag vill inte vara smal
I går natt drömde jag att jag klev upp på vågen och siffrorna som stod där var - 4 kg! Jag blev glad och lycklig. Då jag vaknade och insåg att det bara var en dröm var jag fortfarande glad och lycklig.
För även om en del av mig vill vara smal, även om den delen av mig vill att vågen skall visa så lite som möjligt, så vet den andra delen av mig bättre. Jag vill inte längre vara så smal som möjligt, jag vill istället lära mig acceptera kroppen jag har! Jag vill kunna titta på mig själv i spegeln utan att nedvärdera mig själv.
Jag hoppas att jag snart kommer få träffa sjukgymnasten och jag hoppas att det kommer hjälpa mig på vägen.
Ännu ett steg framåt
Idag var jag och Johan och handlade nere på hemköp. Vi började med att plocka ihop en frukost, sen så bad jag Johan bestämma vad vi skulle äta till middag. Spagetti och köttfärssås blev hans val, och det kändes bra för mig också.
Men jag ska ju även äta lunch, så jag stod en stund och funderade en stund på vad jag skulle göra för något. Beslutade mig för fattiga riddare. Men då jag skulle plocka ner formbröd i korgen så såg jag att det var slut.
Jag blev lite "orolig". Ja sådär som jag blev i början då jag skulle äta och hade bestämt mig för att handla just en speciell sak som sedan inte fanns då jag kom till affären.
Men istället för att bryta ihop eller skita i lunchen, så tog jag ett annat bröd. Ja jag var åter igen impulsiv i valet av mat.
